Nu blir det farligt på vägarna!

Den 18/8 är det daga för nästa del i min utmaning. Det är då jag ska cykla de nio milen mellan Ammarnäs och Sorsele. Det är alltså dags för Hjuldagen.

Från börja var min plan att åka rullskidor men det kändes för riskabelt.

Under våren har jag kört en hel del spinning på SATS och nu är det dags att vänja rumpan med sadeln. Så se upp i trafiken ;)

I dag köpte jag ett par byxor med vaddering... Inte snygga men de gör säkert turen skönare.

Jobbar på...

Det blev inget pass på SATS i tisdags. I stället blev det ett pass i mental träning eftersom bilen "gick sönder" strax norr om Gävle. Men det är en annan historia!

Sedan i onsdags har jag hunnit med två styrkepass på SATS och två pass i löparskorna. Det ena på 30 minuter och det andra, i dag, på en timme. Tårna är BLÅ men funktionsdugliga. Känner mig fortfarande lite seg i kroppen så dagens pass gick långsamt även för att vara mig, åtminstone kändes det så.

Nu väntar en ny härlig vecka och för löpningens skull får det gärna bli liiiite svalare ;)

Förberedelserna fortsätter

I går sprang jag 5 km i el-ljusspåret på Umedalen. Var orolig över hur det skulle gå med mina ömma tår. Till min lättnad fungerade det helt ok, i alla fall så länge som jag var i skogen. Asfaltslöpningen på vägen hem kändes så där.... I övrigt känner jag mig helt ok, en liiiten tendens till trötthet i jumskarna. Men annars, fit for fight.

I kväll blir det förhoppningsvis ett styrkepass på SATS. Övningar som belastar stortårna undanbedes ;)

Medaljen

Ohotat sist men ändå nöjd

26 km är avklarade. Har aldrig tidigare "sprungit" en så lång sträcka. Och aldrig med ett sånt underlag (om man bortser från onsdagens provlöpning). Tiden blev ungefär 30-40 min längre än vad jag trodde innan start. I vilket fall är jag så himla nöjd. Om någon för ett år sedan sagt att jag skulle springa Fjällmarschen 2012, då hade jag nog sagt något i stil med att "du är ju inte klok". Vi får se hur det blir nästa år... Då vet jag i alla fall hur banan ser ut och att jag ska öva mig att springa i mer otillgänglig terräng. Spåren i Liljanskogen framstår som rena barnleken, numera.

Nu några timmar efter målgång ligger jag här i soffan, mätt och belåten efter en middag på hotellet. Spåren från dagens tävling sitter i de båda stortårna som man lindrigt sagt kan säga kommit lite i klämm under dagen. Redan på vägen upp, innan kontrollen vid 8 km, tänkte jag tanken - jag borde stanna och knyta om mina skor. Det gjorde jag inte och därför var de sista 8 km utför en pina. De sista tre hade jag Andreas som sällskap och varje steg jag tog åtföljdes av ett "aj". Den sista biten fram till målet, kanske närmare 150 meter, var en ren viljeansträngning. Faktiskt var den sträckan den enda där man kunde sträcka ut sitt löpsteg utan risk att stupa.

En positiv sak var att bansträckningen uppför slalombacken var lite annorlunda mot vad vi trott och jag hann se hjortronblommor och faktiskt njuta en liiiiten stund av den vackra omgivningen. Vände gjorde vi vid Stabburet, en gammal renvaktarbostad.

Det kommer att bli TUFFT!

I morgon är det upp till "bevis". 26 km löpning i fjällterräng... Löpning, ja det kanske är att överdriva. Med tanke på min fantastiska hastighet i mer "normal" terräng så kanske jag borde säga att det är dags förr snabbmarsch?

I onsdags roade jag och maken oss med att undersöka terrängen lite närmare. Ni som läst min blogg tidigare har kanske lagt på minnet att det tar ungefär en kvart för mig att "komma igång". Och den kvarten är inte rolig, alls!

Nu går alltså starten upp för slalombacken i Ammarnäs. 2 km. I onsdags tänkte jag jogga lite lätt uppför. Det höll i 150 meter, på sin höjd. Sedan gick vi... De första 2 km tog därmed 22 minuter. Det blir inget bergspris för mig ;)

Läxa nr 1. Värm upp Susanne!! Och gå gärna upp för slalombacken där så behövs.

Väl uppe kunde jag ändå börja "springa". Fantastiskt roligt (och skönt) men också väldigt krävande. Redan när man fjällvandrar gäller det att hantera stenar och rötter som gör sitt bästa för att inte hjälpa till. Det är ingen skillnad den här gången, tvärtom.

Läxa nr 2. Håll fokus på löpningen, din egen alltså. Tittar du på en förbispringande fot är det lätt hänt att du sätter dina egna rakt in i en sten... Och det här är inte ett tillfälle att njuta av den vackra utsikten. Och mamma, inte heller att hålla utkik efter hjortronblommor.

Väl uppe tror jag att det kommer att gå bra och att det kommer att vara jättekul. Vägen ned för slalombacken känns faktiskt som den största utmaningen, just nu. 24 km i benen, nedför och stenar, rötter, stenar, rötter, stora och kantiga stenar. Är jag för trött så tror jag att det lämpligaste ändå är att gå nedför, också. Målet är ju att komma runt med hälsan i behåll.

Tiden gör det samma. Onsdagens lilla runda har redan indikerat att det kommer att ta tid...

Det börjar närma sig...

Nej, jag har inte gett upp. Bara haft så mycket annat att göra, bloggandet har fått vänta.

Sedan sist kan jag rapportera att träningen flutit på om än lite annorlunda. PT:n har semester, jag har haft och har semester. Trots detta har jag inte legat helt på latsidan. I Torekov blev det en löptur längs vattnet till Hovs hallar och tillbaks. 20 km sträckan tog jag för första gången på årets(?) varmaste dag. Bland annat!

Nu är jag i Ammarnäs och strax väntar en löprunda med maken. På lördag så gäller det...