Ohotat sist men ändå nöjd

26 km är avklarade. Har aldrig tidigare "sprungit" en så lång sträcka. Och aldrig med ett sånt underlag (om man bortser från onsdagens provlöpning). Tiden blev ungefär 30-40 min längre än vad jag trodde innan start. I vilket fall är jag så himla nöjd. Om någon för ett år sedan sagt att jag skulle springa Fjällmarschen 2012, då hade jag nog sagt något i stil med att "du är ju inte klok". Vi får se hur det blir nästa år... Då vet jag i alla fall hur banan ser ut och att jag ska öva mig att springa i mer otillgänglig terräng. Spåren i Liljanskogen framstår som rena barnleken, numera.

Nu några timmar efter målgång ligger jag här i soffan, mätt och belåten efter en middag på hotellet. Spåren från dagens tävling sitter i de båda stortårna som man lindrigt sagt kan säga kommit lite i klämm under dagen. Redan på vägen upp, innan kontrollen vid 8 km, tänkte jag tanken - jag borde stanna och knyta om mina skor. Det gjorde jag inte och därför var de sista 8 km utför en pina. De sista tre hade jag Andreas som sällskap och varje steg jag tog åtföljdes av ett "aj". Den sista biten fram till målet, kanske närmare 150 meter, var en ren viljeansträngning. Faktiskt var den sträckan den enda där man kunde sträcka ut sitt löpsteg utan risk att stupa.

En positiv sak var att bansträckningen uppför slalombacken var lite annorlunda mot vad vi trott och jag hann se hjortronblommor och faktiskt njuta en liiiiten stund av den vackra omgivningen. Vände gjorde vi vid Stabburet, en gammal renvaktarbostad.