För att hålla träningsmotivationen uppe måste (?) jag skaffa mig nya utmaningar. Vid den här tiden förra året kunde man anmäla sig till premiärloppet för ULTRA VASAN. Andreas var så sugen på att springa 90 km. Eftersom det fanns ett begränsat antal platser och vi misstänkte att loppet skulle bli fullbokat på direkten ställde vi väckarklockan och satt med varsin dator för att kunna boka en plats till honom. I bland blir man ju "utslängd" från bokningssiter så vi ville minimera alla risker.
Andreas fick en plats utan problem (innan 30 minuter gått var loppet fullbokat). Medan vi satt där och Andreas gladdes över att han fått en åtråvärd plats började jag fundera på cykelVASAN 90 km. Men innan jag funderat färdig så var det så klart fullt, det tog ju inte särskilt lång tid. Det gick rekordfort. Det var då det hände, jag fick ett infall, ungefär som när jag bestämde mig för att genomföra Ammarnäsklassikern - jag skulle springa ULTRA VASAN 45 km. Den sträckan var inte lika åtråvärd och till en början hade man inte heller satt något tak för antal deltagare. Jag fick en plats! Och sedan tänkte jag inte så mycket på det förrän skidsäsongen var över.
Nu, ungefär ett år senare, och inte alls med den träningsdos jag planerat för har jag genomfört ULTRA VASAN 45 km. Jag hade aldrig sprungit så långt i hela mitt liv, den längsta sträckan hitintills var 26 km och det var förra sommaren. I år hade jag sprungit 17 km som längst. Fjällmarschen hoppade jag över för att vila kroppen. Efter två genomförda Kungsledenrännet så visste jag hur det är att jobba oavbrutet under väldigt lång tid, närmare nio timmar. Vare sig sträckan eller tiden det skulle ta var något som jag funderade särskilt mycket på i förväg. Mina orosmoment var mer om den trilskande höftböjaren skulle vilja vara med så länge eller om jag skulle få hemska skavsår. Att det skulle göra ont hade jag räknat med, men det får ju inte göra hur ont som helst. Bara lagom... Och om det skulle regna eller vara gassande solsken.
I går morse klockan 08:00 gick starten från Oxberg mot Mora. Redan i startfållan föll de första regndropparna och solen såg jag först efter målgången i Mora. Det blev en blöt tillställning. Mina rosa (och inte helt nya löparstrumpor) hade färgat båda fötterna skära, det var lera mellan tårna och alla kläder var våta. Både av svett och regn. De enda skavsår jag fått var från sportBHn. Inte ett endaste pyttelitet på fötterna. Helt otroligt ;)
Efter ungefär 20-25 km började jag känna mig lite trött i vänster knä, vid 35 km hade båda benen stumnat rejält och trötthetskänslan hade mer övergått till en molande värk. Men man bryter ju inte när det bara är 10 km kvar. Då krävs allvarligare åkommor! Innan start hade jag hoppats på en sluttid under sju timmar. Jag hade ju aldrig sprungit så långt och de enda lopp jag kunde relatera till var mina två fjällmarscher som tagit mig lite över fyra timmar. Vid 35 km såg det ut som att jag faktiskt skulle klara av att sluta på en tid under sex timmar. Vore det inte för det trilskande knäet så... Men jag är ändå så himla nöjd, jag kom i mål på under sju timmar. Precis vad jag hoppats på.
En annan sak som jag också hade hoppats på var att Andreas skulle ha hunnit ikapp mig. Tänk vilken romantisk avslutning om vi fått springa tillsammans över mållinjen. Det var nära.... Jag passerade mållinjen 14:09:07 och Andreas passerade 14:11:51. Hur stora är oddsen?
Det bästa med att utmana sig själv och sina mentala gränser är att man inser att det mesta som begränsar en själv är den egna tanken. 4,5 mil kändes skitlångt, men nu bara långt. Vunna utmaningar leder till nya, så vem vet, när anmälningen till ULTRA VASAN 2015 öppnar så kanske det "råkar bli" 90 km som knappas in ;)
Nu, drygt ett dygn efter målgång känns det som att kroppen är återhämtad. Visst sitter lite stelhet kvar i kroppen men knoppen har glömt och förlåtit! Och jag är faktiskt lite sugen på en löprunda ;)
