I måndags morse var det återigen dags för ett pass med PT:n på SATS. Jag tror faktiskt att han försökte ta livet av mig :) Detta pass var nog det klart jobbigaste hitintills. Under tidigare pass, när han frågat mig hur en övning känts, har det hänt att jag sagt något i stil med "det var jobbigt, det var nog precis vad jag orkade lyfta". I hopp om att jag under nästa repetition ska få lättare vikter. Det blir alltid tvärt om! Så nu säger jag ingenting, jag vet ändå vad som kommer. MER! Och lustigt nog så fungerar det ju...... Jag orkar, faktiskt! Och i måndags var det mycket av allt och framför allt MER av allt. Härligt! Precis som det ska vara!
På måndagskvällen blev det en rask promenad med kollegan, den kortare rundan på ca 60 minuter.
I onsdags blev det så ett träningspass tillsammans med mina andra PT, Andreas. Jag var något missnöjd med passet och klagade på att jag inte fick träna mina ben något. Men som det ofta är när man lägger sin träning i någon annans händer så är det bäst att lita på att denne någon annan vet vad som ska göras. Och jag var i efterhand GLAD över att inga ben fått jobba för..
På onsdagskvällen skulle jag springa intervaller. Intervaller är något jag vägrat i sten fram tills nu när jag antagit min lilla utmaning. Att springa 26 km är en lika stor utmaning för kroppen som för knoppen och tiden det tar är så klart av betydelse. Jag måste bli lite snabbare, för knoppen skull. Först blev det 8 km löpning som uppvärmning, tog ca 51 minuter och därefter 3 stycken 70 sekunders intervaller med 20 sekunders vila i Tessinparken.
Första intervallen gick bra men den andra och den tredje..... Rumpmusklerna grinade illa!
I dag torsdag så har jag unnat mig en vilodag. Kollegan är utflugen och köksrenoveringen skulle påbörjas (igen) så en morgonpromenad kändes inte riktigt aktuell.
Men jag undrar en sak - vart är träningsvärken???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar